Plant Parasitic Nematodes (PPNs)
Nematoder existerar över hela jorden, och att hitta dem på en golfbana är fullständigt normalt. I rotzonerna finns en lång rad mikroskopiska nematoder som samexisterar och samarbetar med andra mikroorganismer; allesammans en del av den näringsomsättning som pågår i jorden. Merparten av nematoderna återvinner näringsämnen, och de spelar en positiv roll. Ett litet antal kan dock göra skada. Det stämmer i och för sig att skador orsakade av växtlevande nematoder är värre i varmare klimat, men ny forskning pekar på behovet av olika skötselalternativ i regioner med kallare säsonger, där problemen blivit allt vanligare.
En viktig förklaring till de ökande nematodrelaterade problemen i Europa är övergången till sanddominerade rotzoner. Anledningen till att man valde att satsa på sand var att man ville hitta en lösning på vanligt förekommande problem som dränering, kompaktering och ojämn tillgång till vatten och näring. Inte minst ville man göra ytor mer spelbara. Detta har oavsiktligen lett till en miljö där vissa växtparasiterande nematoder trivs; jorden har en optimal porstorlek, det finns syre och vatten samt starkare rotsystem som nematoderna kan livnära sig av.
I kallare regioner i Europa beror de försämrade spelytorna oftast på ett begränsat antal nematoder. Meloidogyne spp (rotknutnematoder), Heterodera spp (cystnematoder) och Subanguina (rotgallnematoder) är tre vanligt förekommande endoparasiter på golfbanor. Symptomen varierar, men ofta kan små, klorotiska fläckar utvecklas när populationerna överskridit en kritisk nivå. Viktigt i sammanhanget är att endoparasiter tillbringar merparten av sina liv inuti växternas rötter, vilket försvårar behandling och gör dem i det närmaste omöjliga att utrota. Äggkläckningsfasen (den fas då det rörliga stadiet av dessa nematoder lämnar rotsystemet för att söka en ny värd) tenderar att inte överlappa, vilket gör det osannolikt att hitta alla olika typer i ett enda prov eller att kunna behandla hela förekomsten samtidigt. Trots den vanligt förekommande uppfattningen att de växtparasiterande nematodernas aktivitet upphör under vintern, är både juvenila rotknutnematoder och cystnematoder aktiva under vintersäsongen, och de kan hinna med mer än en livscykel per år.
Helicotylenchus spp (spiralnematoder) & Tylencorynchus spp (stuntnematoder) hör till de växtparasiterande nematoder man oftast råkar på under sommaren, och man hittar dem inte sällan tillsammans. Vissa arter är ektoparasiter (de tar sig aldrig in i rötterna), medan andra livnär sig som semi-endoparasiter (huvudet sätter sig fast i rotsystemet, medan kroppen i övrigt befinner sig utanför rötterna). Levnadsstrategier av det här slaget förenklar användningen av nematicider, och själva tidpunkten för behandlingen blir mindre betydelsefull. Problem kan dock uppstå i de fall återkommande och längre angrepp leder till alltför ytligt liggande rotsystem. Symptomen tar sig ofta uttryck i en tunnare turf i de påverkade områdena, som då inte svarar som förväntat på gödsling, bevattning eller tillförsel av fungicider.
Eftersom många olika typer av växtparasiterande nematoder kan hittas i ett och samma prov, är det viktigt att undersöka vilken belastning de innebär, både var för sig och tillsammans. Detta kan uttryckas genom ett nematodskadeindex (NDI), som tar hänsyn till prevalens, abundans samt potentiell skada. Även om målet alltid är ett och detsamma (att identifiera och stödja behandlingen av problematiska nematodpopulationer) handlar det inte om en exakt vetenskap, och olika laboratorier använder olika metoder, vilket kan påverka bedömningen. Alla har sitt eget sätt att rapportera eventuell skada på, och olika trösklar existerar. Ytterligare en orsak till förvirring är att det inte finns någon universell ”skadetröskel” som verkligen täcker varje scenario, och NDI-värdena förändras över tid. Allt detta gör bedömningen ytterst osäker.
Vilka nematoder som finns i en turf varierar, och det gör även gräsets tolerans gentemot nematoderna. Äkta linksbanor har ofta betydande problem med cystnematoder (Heterodera spp), medan parkbanor ofta drabbas av rotknutnematoder (Meloidogyne spp) – det senare gäller i synnerhet nya anläggningar. Nematodtolerans är ett komplicerat ämne. Samtidigt som större rotsystem har en tendens att klara sig bättre (eftersom växten fortfarande kan ta upp den mängd vatten och näring den behöver), innebär större rotsystem också fler potentiella angreppsställen, vilket i sin tur gynnar nematodtillväxten. Vid stora skador av nematoder är det viktigt att stimulera växterna att producera nya rötter som kan ersätta den rotmassa som gått förlorad. Att minska stressen i gräset är generellt ett bra sätt att hantera växtparasiterande nematoder på.
Det är inte bara av estetiska skäl som man bör ta fram en strategi för att hantera nematoder. Svagare och kortare rotsystem är mindre effektiva när det gäller upptagning av vatten och näringsämnen, och det kan påverka en klubbs miljöstrategi. Minskad förmåga att ta upp vatten leder ofta till en mer frekvent bevattning – detta för att rötterna kanske inte längre når ned till de nivåer där ”försörjningen” finns. I och med att även näringsupptagningen minskar, är det risk för att gödsel försvinner bort. Saminfektion (med patogener som inte är nematoder) är vanligt förekommande, och på en försvagad turf finns det risk för att svampar, som Colletotrichum cereale, frodas på åldrande eller skadad vävnad. Även om det är skillnad mellan direkta skador och en försvagning av gräset på grund av nematoder, vidtas ofta konserverande åtgärder för att förhindra de belastningar som opportunistiska patogener kan orsaka.
Till de största utmaningarna när det gäller att förstå de biologiska mönstren hos en turf hör bland annat att man måste återvända till exakt samma plats för varje provtagning, och få tag i rätt material. I de fall inga symptom finns, kan ett sicksackmönster användas, där man tar cirka 10-12 kärnor (10 cm djupa, 2 cm breda) per 500 m. I de fall symptoms ses, och avsikten är att övervaka populationer eller att få ett nematodproblem bekräftat, kan ca 8 kärnor, som täcker hela spektrumet av symptom, tas på en mindre yta, och med jämna avstånd från varandra. Kompositprov bör samlas in i zip-påsar, så att fukt inte försvinner. Områden med fullständig gräsförlust är mindre användbara. Dock kan området som gränsar till den symptomdrabbade ytan inkluderas – provet tas med hjälp av en hålborr. Lämpligtvis tas ett större prov, där en tredjedel av materialet är symptomdrabbat, medan övrigt material är friskt. Provet packas in i transportfolie. Vid frågor, kontakta ett labb för rådgivning.
